Mary

Hade en helt underbar uppväxt tillsammans med familjen och alla djur, näst intill idyllisk när man tänker på den så här i efterhand. Men när man är 13 är det inte så jäkla hippt att bo i en by långt ifrån alla kompisarna och umgänget.

Att bo som vi gjorde på en gård med massa djur och hela tiden tätt ihop och inte alltid kunna göra som man vill har ju format mig till den jag är idag. Och ska jag vara helt uppriktig så tycker jag inte att jag är så jävla pjåkig faktiskt.

Jag i skolan när jag var liten var nog en sån som alltid ville visa mig duktig, men aldrig på så vis att jag skröt eller var högljudd om saker jag gjort bra och så. Men jag var duktig i skolan, jämt faktiskt. (nu skryter jag)

Jag var även den som hjälpte de små och utstötta. Låter säkert jävligt löjligt och superhjälteaktigt, men jag gjorde det. Kalla mig mobbare om ni vill, men jag dängde helt enkelt dom som var elak mot dom som inte kunde försvara sig! Nu pratar vi småskolan här så att alla förstår det. =)

Skinnet på näsan fanns redan som liten alltså och det har inte trillat av än. Jag var den enda tjejen i klassen till exempel som sällan fick bestämma platser själv i klassrummet...jag blev ofta placerad mellan de bråkigaste i klassen för att hålla ordning på dom, och det fungerade tydligen för lärarna använde sig av mig upp till klass 6 som ljuddämpare.

När gymnasiet kom var det aktuellt att lämna Sveg för min del. Tror det är någonting som de flesta som bor här känner någon gång, att nu måste jag iväg en sväng.

Hade inte den blekaste aning om vad jag skulle läsa för något på gymnasiet förrän det damp ner en broschyr om Torsta Naturbruksgymnasium i brevlådan.

Och vilken gymnasietid det blev!

Jag har nog aldrig lärt mig så mycket på så kort tid som jag gjorde då. Jag älskade varenda kurs vi hade och sög i mig det mesta. Gymnasietiden kom att bli en sjukt kul tid i mitt liv, med väldigt mycket kompishäng i tre års tid.

Träffade dom som kom att bli mina allra bästa vänner under gymnasiet, och genom dom, andra kompisar som tillslut ledde mig till min tre år långa tid i Funäsdalen.

Nä det är inte speciellt långt bort men ändå en helt annan värld.

En värld jag nu saknar otroligt mycket!! Mina tre år i Funäsdalen tillsammans med Kristoffer och alla mina vänner är den roligaste och samtidigt den jobbigaste tiden i mitt liv.

Tre år av fest, umgänge, resor och familj, men även av stress, sorg och olycka..

Just nu står jag så stadigt som jag aldrig någonsin gjort förut.

Med en dotter på snart tre månader, ett fint hus, underbar sambo och en störtskön familj, så är jag inte orolig för någonting just nu.

Jag har för många gånger i mitt liv oroat mig för framtiden så vansinnigt mycket så jag har förstört nuet och det ska jag aldrig göra om igen.